Ett sista farväl

I fredags tog jag och Denise flyget till Helsingfors vid halv sju på morgonen, där hade vi bokat en bil som vi skulle ha under dagen, åkte en och en halv timme till Ekenäs där resten av familjen väntade. Innan begravningen åt vi lite fika hos kusinerna, sen tog vi en varsin ros och åkte mot kyrkogården. Tårarna kom redan innan allt börjat. När man kramade sin familj och släkt. Nästan alla var där. Själva cermonin var fin men fy.. det var det hemskaste jag varit med om. Tänk att hon ligger där i jorden. Med gammelfaffa vid sin sida. Att hon nu är aska och inte en person. En person som vi har hållt så kär i hela livet, minnena från alla somrar tillsammans kommer smygande i efterhand. Just på begravningen var det bara så.. ofattbart.

Efter nedsättningen så åkte vi till stan och åt lunch, efter ett tag så kändes det som en vanlig släktträff, tills pappas kusiner började läsa upp en massa kort från bekanta till Vera. Då vaknade man till och tänkte.. just det, det är därför vi är här. För två år sen vid samma tid på året var vi alla samlade för att fira hennes 90-årsdag och nu satt vi där, allihopa, för att ta ett sista farväl. Jag och denise landade på arlanda vid nio, helt slut. Färdig som artist så längtade jag bara hem till Paul. Somnade med tårar i ögonen och tungt hjärta.